Lite så känner jag nu, jag vill skrika så ångesten i mitt bröst kunde försvinna, gråta så klumpen i halsen försvann och sova så allt är bra när man vaknar igen.
Jag önskar du stod där vid min sida vad som än hände, att du stöttade mig igenom det som känns svårt men nu är jag istället rädd för att klara det här ensam. Jag vet inte riktigt om jag gör det.
Det är dags för förändringar, dags att rycka upp sig! både du och jag men jag orkar inte dra det tunga lasset själv som jag fått gjort nu ett tag.
Lyssnar på " Utan dina andetag" med Kent, gråter en skvätt och känner hur den där lyckan jag känt hela dagen bara försvinner, jag försöker hålla tillbaka alla känslor, all irritation all sorg men det går inte. Jag är så arg för att du inte prioriterar annat än dig själv, jag är så arg för att du inte tänker ett steg längre.
Jag är så ledsen för att du inte håller om mig när jag är ledsen eller när jag är rädd. Jag är så ledsen för att du inte tar emot mig när jag faller som hårdast.
Jag älskar dig så det gör ont, jag har planerat hela mitt liv med dig och våran framtida familj men nu vet jag inte. Jag vet inte längre vad jag vill. Jag behöver tid att tänka igenom allt och behöver tid att se att du är beredd på att ändra på det som måste ändras. Den enda man kan ändra på är sig själv och jag jobbar med mig själv varje dag för att bli en bättre människa.
Tankarna snurrar och jag orkar inte riktigt tänka klart, så nu tar jag natten och imorgon när jag vaknar upp är allt det här glömt och det har aldrig hänt och jag är förhoppningsvis inte lika trasig som jag känner mig nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar