Jag måste skriva av mig, kanske få ett råd eller något annat.. Måste bara dela med mig av allt just nu för det har varit en galet jobbig tid! Ingen får känna sig påhoppad eller något sånt för jag menar inget illa, jag måste bara få ur mig allt som känts jobbigt och förhoppningsvis lägga det bakom mig efter det.
Att jag först träffar en helt fantastisk man som verkligen kommer in i mitt liv och vänder upp och ner på hela min värld.Han visar mig allt som ingen annan visat och ger mig glädje och lycka som ingen annan kunnat gjort. Han visar mig att jag faktiskt är värd något. Han som får mig sväva bland molnen!
Jag har mina dagar då allt är helt fantastiskt , då jag älskar livet sen nästa dag kan allt vara botten! Jag har alltid varit så, allt kan vända så fort, men med Sebastian så har allt börjat kännas så annorlunda, jag kan se på livet ifrån en annan synvinkel och jag gillar oftast det jag ser och känner.
Då Sebastian frågade mig om vi skulle gifta oss trodde jag ju allt var på skoj, jag trodde som vanligt att "varför skulle någon vilja gifta sig med mig? jag som är ful och aldrig kan göra något bra. Varför mig?"
Men det visade sig att det var allvar och jag älskar Sebastian mer än något annat och har aldrig känt såhär för någon förut, jag önskar att jag kunde sätta ord på mina känslor för han så att ni skulle kunna förstå precis hur jag känner men jag kan bara inte! Ord räcker inte till för att beskriva honom eller min känslor till han det går bara inte!
Allt skedde så snabbt och bröllopet låg ju bara några månader bort. Vi ville göra det fort, vi ville skrika till hela världen att vi hittat den som är menad för oss.
Jag bestämde mig fort vilka som skulle vara mina tärnor och ingen av dem tvekade, alla tackade ja!
Men alla tycker och ser olika ut så en hoppade av efter många om och män, men kommer fortfarande som gäst på mitt bröllop :)
Men det var där allt tog fart, osäkerheten, rädslan för att skapa bråk och rädslan för att bli sårad.
Jag hade redan bestämt mig från första början att det här var VÅRT bröllop och ingen skulle någonsin få förstöra eller få stämningen att bli dålig! Aldrig!
Men det var lättare sagt än gjort, för gud vad mycket olika viljor det finns och alla vill vara snälla och hjälpa till och sätta sin prägel på bröllopet. Jag har försökt att låta alla hållas och försökt att alla ska ha något att säga till om men ändå får jag höra att jag är egoistisk, och jag kan inte kalla mig själv för det.. Blev riktigt ledsen av just dem orden. För hade jag varit det hade inte fått vara med och bestämma men jag känner att alla har haft ett finger med i spelet redan från början.
Sen hoppade Sebastians bestman av någon anledning och jag blev helt galen, vad mer kan gå fel lixom?
Då började alla funderingar komma igen, varför gör vi det här? varför bestämde vi oss för att göra det här när folk blir ovänner?
För det var verkligen inte så vi ville ha det! Våran dag skulle bara bestå utav glädje, lycka och alla skulle vara samlade för att för att fira oss och ha roligt. Det var vårt mål, att alla skulle känna sig välkomna och att dem skulle ha det trevligt.
Nu sitter jag här, folk har hoppat av, massor kvar att planera , har ingen som kan stå i köket och hjälpa till osv men vet ni vad? Jag skiter i det ! Allt får gå åt helvete om det så vill för jag får ändå gifta mig med den mest fantastiska mannen i hela världen! Vi kommer vilket fall som helst bli gifta och resten spelar egentligen ingen större roll. Vi ser bara fram emot att få umgås med våra familjer och kunna få dela det här med dem.
Tack för att ni finns, min fina familj och mina underbara vänner! Utan er vore jag inget <3
