panikångest

Dom senaste dagarna har varit hemsk, jag har gråtit mig själv till sömns varje dag nu och känner mig bara otillräcklig, oälskad och allamänt jävla jobbig.
hur mycket jag än kämpar under dagen för att det ska kännas bra så minsta lilla så sparkar det undan benen på mig och jag faller ännu en gång. 12 veckor kvar tills vi är beräknade att bli föräldrar, många tankar snurrar i huvudet.
Hur blir jag som Mamma? Ensamstående?
Jag har drömt om att bli Mamma i så många år, jag har levt för att bli Mamma.
Jag vill bli den där perfekta Mamman som jag alltid hoppats på att bli vilket även medför sig en stor press och jag blir stressad över att inte hinna med.
Känns som att varje gång jag är hos barnmorskan så bryter jag ihop. Sist frågade hon mig " har du stor press på dig själv som Mamma?" Inte mer än alla andra trodde jag, innan jag började förklara att jag är rädd för att bli en sån Mamma som inte kan göra egen barnmat, som inte kan ta mig ut på promenader, som inte bryr mig, som inte orkar , som inte kan ta hand om sitt eget barn, alltid ha barnvakt, inte se till att hon har det bra och ja, listan kan tydligen göras lång.
Rädslan att inte räcka till när man mer än något annat vill göra allt som står i ens makt för att hon ska få den bästa uppväxten någonsin.
som sagt, jag har blivit väldigt deppig nu dom senaste dagarna, gråtit mig igenom dom flesta timmarna på dygnet, legat i sängen och egentligen bara velat legat i någons famn, gråtit ut och bara fått höra att allt ska bli bra. Just nu känner jag mig ensammast i världen.
Har sån galen oro att jag inte ska bli någon bra Mamma, att folk ska klaga och att dom ska ta henne ifrån mig, för tänk om! Tänk om någon skulle tycka att jag misskötte henne så att dom bestämmer sig för att ta henne ifrån mig? Kan ni förstå paniken? Varför tänker jag ens på det här? Men jag kan inte låta bli. Jag är lycklig! Tro inget annat, men det är så mycket tankar som snurrar nu när jag väntar mitt första barn och bf är faktiskt inte alls för långt bort. Jag är en aningen rädd måste jag säga.
Ingen är perfekt, jag vet det! jag vet det så väl men jag önskar så att jag kunde bli den där Mamman som jag alltid har velat bli. jag kämpar varje dag men just nu känns det som om jag kämpar själv.
Det kommer bli bra!